Text och bild: Janet Garsén Lagerström

 

Den 1 mars träffades vi, Aktiva Seniorer, på Malmö museum för att se utställningen – I telefonen finns hela människan. Susanne vår guide berättade : De är människor med olika sorters erfarenheter och yrken och de har sökt asyl i Sverige. De är svetsare, lärare, frisörer, dentaltekniker, fotbollsspelare m.m.. Många av dem är också föräldrar, maka eller make. Flykting är bara en liten del av identiteten. De kommer från Syrien, Afghanistan, Irak, Eritrea och många andra länder. Det är Mohammed, Harza, Munir, Farida med annorlunda namn, men är de så olika oss?

 Vi får ta del av berättelser om livet i hemlandet, minnet av en doft, en vän eller en kväll på stranden. Vi fick veta hur det var innan kriget som förändrade allt. Ja, vi fick också veta hur de uppfattar Sverige och de förväntningarna de har på en ny framtid i det nya landet Sverige.  En drygt 60 årig kvinna berättar : ” Svenskarna är ett ärligt folk. Sverige är ett mänskligt samhälle, som älskar att hjälpa. Jag önskar att jag kunde berätta om Syrien. Men hur skall jag berätta? På vilket språk?” Kvinnan saknar oerhört sin trädgård i hemlandet, där hon hade 70 träd av granatäpple, valnöt, mango och oliver. Nu sitter hon på sin balkong i Sverige framför skogen och letar, efter sina träd utan att finna dem.

Plötsligt går brandlarmet, det tjuter högre och högre, samtliga besökande på museet tvingas ut i kylan och blåsten. Vi får inte ens ta med våra ytterkläder. Vad händer? Efter ca en kvart får vi ta oss tillbaka in i värmen, faran är över..... byggdammet hade utlöst brandlarmet.

På vägen hem funderar jag: Tänk om det varit jag, min familj, som varit på flykt? Tanken skrämmer mig och jag konstaterar att de, främlingarna, inte alls är olika oss..

Där finns all längtan och alla drömmar. Längtan och drömmar vi alla delar.