Text och bild: Christine Rosenqvist
Webredigering: Sten Ullerud

I dessa coronatider när alla aktiviteter i vår förening är inställda tänkte vi skriva på hemsidan om lite av varje för en smula förströelse.
Börjar med att följa året i Provence.

Januari i en liten bergsby.
Jag har förlorat mitt hjärta till ett sällsamt land.

Ett land som på detta årets första dag har klätt sig i vitt.
Rent och vitt som soltorkade lakan. Skorstensröken stiger
som utropstecken mot den isblå himlen. Ännu mäktigare än vanligt
reser sig Mont Aurelien och skär horisonten mitt itu.
De gamla husen trycker sig intill varandra för att liksom hjälpas
åt att hålla värmen. I fjärran hörs det svaga pinglandet från fåren.

Vi har inga som helst bekymmer att ta oss ner för den branta backen till byn.
Man kanar så bra. I byn är det stilla. Platanerna sträcker sina knotiga fingrar mot skyn.
Karpen i fontänen står i ett hörn och glor vresigt på de få människor som dristat sig ut.
Fönstren på barens sommarveranda har immat igen, så därinne måste det vara folk.
Le patron på krogen har tänt den stora brasan - väntar han gäster månntro?

Hos bagarmadamen upp i svängen ringlar sig till och med en kö av
huttrande kvinnor. Sitt dagliga bröd måste man ju ha. Nu till trettonhelgen trängs
äppelknytena i skyltfönstren
med Gateau du Roi - Kungakakan.Detta luftiga vetebröd
i vars innandöme göms en liten porslinsfigur.
Den som får figuren skall i hast knåpa
ihop ett fyndigt rim och blir kung för en dag och föräras
guldpapperskronan som
följde med kakan.Dessutom blir man enligt traditionen skyldig att bjuda igen

 

Inne på baren är det fullt. Här sitter gubbarna med kepsen säkert nerkörd i pannan
och gauloisen på sin vanliga
plats i ena mungipan. Idag verkar diskussionerna
mera lågmälda och det är spänning i luften.
Vad är det som står på? Plötsligt dyker
det upp eleganta bilar på torget, stannar, kör runt, men kommer tillbaka.

Alla samtal på baren avstannar tvärt och bilarnas framfärd iakttages noggrant.  
När man äntligen bestämt sig för att stanna blir det en farlig fart på gubbarna.

Det blir trängsel i dörren när de ska ut alla på en gång. Inte för att beskåda folket
som stiger ur bilarna och tveksamt
tittar sig omkring. Nej gubbarna rusar fram till
sina skåpvagnar, där en del verkar vara i samma ålder som de själva.

Ansiktena hos de nyanlända ljusnar betydligt. Nu vet man att man kommit rätt.

Här är den riktiga tryffelns förlovade land.
Det är dessa skatter som gubbarna har gömt bak i bilen.
På outgrundliga vägar har ryktet spritts från norr till söder och
till och med över landets gränser - att nu är det dags. Nu finns den.
Nu kan guldkrogarna i Paris och Lyon få äkta vara, men även vi vanliga 
dödliga kan om vi vill
och har råd få lov att vara med på ett hörn.

Bildörrarna slås upp och den karakteristiska odören lägrar sig över torget.
De fina herrarna och damerna som nyss såg så tveksamma ut räds inte
att frottera haute couturen mot det väl inbodda
innanmätet i en gammal R4
för att komma åt det svarta guldet. Man går runt klämmer och känner och
ackorderar om priset.
Skulle by-polisen förirra sig ut i den livliga kommersen
åker billuckan igen i en fart. Gubbarna går upp i rök innan en kines
hinner blinka
och det fashionabla folket får läska sig vid byns vattenhål. Men polisen är förståndig
och låter gubbarna avsluta
sitt extraknäck ifred så att alla i lugn och ro kan samsas
och återgå till att diskutera livets allvar över pastisen innan middagen.
Alltmedan det är krögarens tur att utspisa de många gästerna, som blir ett
välkommet avbrott i vinterns till synes ändlösa dvala.

Inte är det väl konstigt, säg att man kan förlora sitt hjärta till det sällsamma Provence.

 Fakta: Svart tryffel Tuber melanosporum
Tryffeln är en svåråtkomlig svamp som lever hela sitt liv under jordens yta.

Från tryffelns sporer utgår långa rottrådar som växer samman med ek. pinje och lind.
Dessa är värdträd åt svampen.
Ur denna underjordiska förening bildas svamprötter
och på sikt blir trädets rotsystem helt invaderat.
Efter 5-10 år har tryffeln mognat och
är klar att plockas. Det är högsäsong i januari, men man börjar plocka redan i december
och kan hålla på in i februari. Förr använde man grisar att spåra upp svampen.
Numera använder man hundar som tränats speciellt för att spåra tryffel.
En tryffelhund, som inte behöver vara någon särskild ras värderas mycket