Knäcka Koden - Tiden under 2:a världskriget - Del 2 av 2.

Text och bild: Christine Rosenqvist, samt bilder från Pixabay och Wikimedia.
Webredigering: Sten Ullerud          Skapad: 20 08 23

Patricia Davies Hade ett annat men likaså viktigt jobb. Hon lyssnade och försökte få in radiokanaler och från högljudda pip urskilja röster. Även om Patricia kunde höra en person var inte chanserna stora att det skulle likna ett språk. Allt var omvandlat till ett robotliknande fikonspråk med en bokstav i taget.

 

Patricia satt tillsammans med många andra i ett hus högt uppe på en klippa vid Engelska kanalen och kunde se över till det tyskockuperade Frankrike. Meddelanden sändes från U-båtsbaser längs med franska kusten eller från skepp i Östersjön. En slumpartad blandning av bokstäver konstruerade av Enigma-maskinen på många miljoners olika sätt. (det nämns kvintiljon = 1 följt av 30 nollor!)  Meddelandena sändes till Blechtley Park för dechiffrering.

 

Det krävdes god hörsel och koncentration säger Patricia. Jag var 19 år gammal och hade lätt för att lära. Vi jobbade i 4-timmars skift dygnet runt. Det var ett väldigt tillfredsställande jobb speciellt om du fick in ett klart meddelande och du visste att det var av stor betydelse. Men det hände också att vi på skiftet inte lyckades snappa upp något. Det mest frustrerande var om du visste att skepp sände ut meddelande och du försökte hitta rätt kanal men inte kunde fånga det. Ibland lyckades vi få in delar av ett meddelande och sände det till Blechtley i alla fall. Tyskarna talade 4 fonetiska bokstäver i taget. (fonetik = hur bokstaven/ordet uttalas - inte hur den skrives.) Om du fått in något men pga förvrängning inte kunde uppfatta resten så fick du under inga omständigheter gissa utan sände vad som fanns.  Vi kunde från vår lyssnarstation nära Dover se de brittiska handelskonvojerna färdas västerut. Området kallades Hellfire Corner (Helveteshörnet) pga av de massiva attackerna från tyskt artilleri för att sänka konvojerna. V1-raketerna förstörde hamnen i Dover. Men konstigt nog brydde tyskarna sig inte om vårt hus på klippan.

 

Under Scarborough galoppbana fanns avlyssningsstation. Det var nog det värsta stället jag var på under kriget säger Patricia. Vi lyssnade efter U-båtar. Om någon fick in en signal fick vi andra hålla andan för att fånga signalen. Vi visste då att en U-båt inom några minuter hade för avsikt att sänka ett skepp. Tyskarna sände icke kodade meddelanden från torpedbåtar. Det fanns inte tid att koda meddelandena. Dessa meddelanden sändes till närmaste marinbas.

 

Omtanke mellan oss minns jag mest. Att bli väckt 3.30 på morgonen för att gå på skiftet och få en varm kopp choklad. Sådan vänlighet minns man.1944 förändrades mitt liv säger Irene Dixon. Jag kom från ett enkelt hus utan badrum och toalett på gården till ett 1700-tals herresäte omgivet av tusentals tunnland. Mitt arbete var också annorlunda.

 

Vi var placerade tillsammans med krypteringsanalytiker. Dessa superintelligenta personer gav oss instruktioner för programmeringen av den enorma datorn Colossus. Analytikerna hade ett litet bord och en stol där de satt och talade om den mest sannolika teorin att knäcka den aktuella koden, som ständigt skiftades.

 

Attityden mot dem under kriget var hård. Man menade att de fått ett tryggt jobb direkt efter universitetet och slapp vara ute i strid. Men det är tacka vara dem som kriget kunde förkortas. Irene Dixon säger att min man stred i Normandie och fick medalj men dessa analytiker, vars arbete var så betydande, fick inget erkännande. Genombrottet kom när man blev klok på att tyskarnas Lorenz SZ maskins kryptering inte var helt  slumpartad. Colossus analyserade bokstäver som skrevs ut med 5000 tecken/sekund. En automatisk skrivmaskin var ansluten till Colossus och ett välkommet ljud var när vi hörde skrivmaskinen sätta igång. Då visste vi att vi var på rätt väg. Den stora maskinen var ett mysterium för Irene Dixon. Hon medger att hon var omedveten om att den enorma maskinen som tornade upp sig framför henne och var mer än manshög var en av världens första datorer. Ingen förklarade att det var en konstruktion som just färdigställts. Vi fick bara reda på att det är här du ska jobba.  Colossus förbättrades och nya versioner byggdes som var ännu snabbare. Vi kunde knäcka koder från Hitlers högkvarter med order till hans generaler. Ibland nådde de oss t.o.m. innan meddelandet nått generalerna. Colossus var igång dygnet runt och vi jobbade i 8-timmars skift. Vi hade tystnadsplikt. Vi visste inte så mycket och väl var det säger Irene Dixon. Hade jag vetat att det var meddelanden från Hitlers högkvarter hade jag nog haft svårt att inte tala om det för mina föräldrar. Jag är glad att min pappa inte visste säger Irene. Då hade han nog sagt till folk att jag vann kriget.

 

Trots att Irene Dixon jobbade på en av världens första datorer är det endast på senare år som jag börjat bekanta mig med min mans Ipad vid 90 års ålder. Datoriseringen har förändrat världen. Till 75-årsdagen av Colossus lansering 2019, fick den då 93-åriga Irene Dixon dela ut diplom till en 17-årig nyutexaminerad datakille.  Tänk på utvecklingen däremellan.

  

 

På Churchills order plockades anläggningen ner. Som tidigare nämnts har man med hjälp av insamlade medel och donationer kunnat bygga upp Blechtley Park igen. Är nu ett museum och öppet för besökare.

 

Det finns också en TV-serie kallad The Blechtley Circle som skildrar några kvinnor som jobbade på Blechtley Park under kriget och som efter kriget slagit sig samman för att lösa mysterier.

 

Än så länge vet jag inte om jag kan finna något annat att skriva om.

Är ganska säker på att någon av er alla har något att berätta.

Än en gång vill jag tacka vår webmaster Sten Ullerud för att han möjliggjort dessa kåserier.